Talked to an interesting person today on the phone. I really like phone calls. It’s something else than video calls or text messages.

Gamla Kinabuffén som senare blev finska tacokedjan Pancho Villa blir krog igen. Efter att hörnlokalen vid Hornsgatan/Ringvägen varit stängt något år (?) har Bockholmengruppen nu skyltat upp och meddelat sin ankomst. Det vankas kvarterskrog av det lite finare slaget med andra ord. Tacostället var jag ens aldrig inne på, Kinabuffén dock var en favorit i familjen. Vi får se hur det blir med det nya. Allt är ju roligare än en hörnlokal som blir mäklarfirma.

Drinking peppermint tea. It’s good in a weird way. Usually I’m not very keen on herbal/fruity teas but this one is okay.

Went out into the woods.

Found a bucket full of chanterelles!

Got new glasses. I guess that’s the most exciting thing this week. I’ve been so busy (and tired after work) so my updates here haven’t been many. There’s a lot of things happening at work and I bring the stress back home. Not good, but hard to avoid. I’m really looking forward to going to the cottage today. That’s what I need. First an hour of reading on the train. Then gardening and walking in the woods. Later this afternoon my wife and the twins will come after.

Get back to you soon.

No time to shine

Waking up with headache is the worst. And it’s not that I’m hungover, I had zero to drink yesterday. Guess this will be a very slow Saturday, with books and internet.

Another roe deer by Klisterpeter. Found this on a construction site on Verkstadsgatan.

Tills alla dör av Diamant Salihu är en mycket bra bok. Rekommenderas alla samhällsintresserade. En unik Stockholmsskildring som ger mer kunskap om vad det är som driver gängvåldet.

September at it’s best.

Jag fick en present av min fru idag, bara så där. Nobelpristagaren Patrick Modianos “Osynligt bläck”. En fin liten bok om ett försvinnande. Böcker är det bästa, tänker jag varje gång jag läser något bra. Ändå har jag så svårt att lägga ifrån mig mobilen och ta upp en bok istället. Jag slösurfar bort för mycket tid. Jag måste hålla fast vid läsandet. 📚

Do you read any management literature? If so, give me your best tips.

During times like this when I have a lot of work my writing here goes down. I have to adjust that. Daily journaling isn’t necessary in any way at all, but I like doing it. It’s like having a pause from the working mode. Today’s been filled with meetings, both digital and physical. Interesting and tiring. 
Now awaits a visit at the grocery store. 

***

We had tacos.

***

Had to work for an hour after dinner. Look through some applications. We’re hiring. It’s not easy! 

I went to the optician today. Learned that you blink too seldom when you’re looking at screens. The result is that you get dry eyes and/or headache. His advice: For every hour in front of the computer you have to get up and walk for two minutes without looking at your phone. The optimal looking distance for your eyes is about 40 cm (15 inches) and the horizon. That’s where your eyes are the most relaxed (besides from when they’re closed).

It’s 6.30. Time to get up.

There’s a lot in the water you don’t want to think about.

Oh my what a great place this is.

Hela kvällen kändes lyxig. Jag fick hänga med mina systrar och träffa Astrid, det senaste syskonbarnet. Kräftorna var som de skulle, barnen var glada och hade kul tillsammans och vi vuxna fick sitta ner en lång stund som civiliserade människor. Helene hade fixat det mesta kring upplägget och då blir det alltid bra. Det är sådana här stunder man måste fästa i minnet, göra små fack för så att de inte försvinner. Vi går mot en mörk höst och allt som håller den stången är extra mycket värt.

There is a lot of lingonberries in the woods this year. What a joy. Besides they’re good to eat you get a wholesome walk.

Planen höll, jag avslutade arbetsveckan prick fem och träffade ungarna på Centralen en kvart före avgång. Deras framsteg är det tydligaste beviset på att tid går, att utveckling sker. Det är hisnande.

På SJ:s tåg 143 går det sådär. Vi står stilla i Flen med trasiga dörrar. Alla resenärer som ska av får gå längst fram där den enda som går att öppna finns. Det får mig att minnas tiden då jag vikarierade på VLT och pendlade mellan Stockholm och Västerås fem dagar i veckan. Då var tågen med två våningar nya och led av svåra barnsjukdomar. Var det inte kaffeautomaterna som slog ut elen så var det dörrarna. Som jag minns det var det något som strulade varje resa men det är förmodligen en överdrift.

Nu rullar vi igen. Katrineholm nästa. Sedan vidare ut mot torpet. Snart börjar helgen på riktigt. 🇸🇪

Love Klisterpeter’s roe deers. Even this half one. I found it during my lunch walk.

Det börjar röra lite på sig nu och det har gett mig en bra känsla. Jag sitter och skissar på några saker som vi ska behandla imorgon. Ser framemot det. Vart det slutar är svårt att förutse men oavsett kommer det att bli intressant. 

Remember when everyone could sign up for a @facebook.com email adress?

This is my neighbourhood. This is the place I’ve been living since 2008. Me and my wife moved here one year before we had our twins. I didn’t like the look of these houses at all. Today I love them. I like the roughness, the concrete style of the 60’s. My kids are growing up here. It’s their home. They can walk or bike to school without our company, they can be outside in the backyard where there are no cars. The apartment itself could be a bit bigger, but we’ve decided to never move. Or at least not move as long as the kids are still living with us. We’re fortunate enough to also have access to the cottage. Without that the whole living situation would be different.