Andreas

Ett test av kategorin svenska. Inlägg som innehåller emojin 🇸🇪ska landa på sidan som heter På svenska.

Förhoppningarna i det där ljuset

När man ser att solen lyser där ute, bakom rullgardinen. När ljuset tränger fram som en ram runt det mörka. Det är det finaste.

Besök i vikingastaden Birka, DocMartens och kvällsbad

Utflykt. Tog bilen till Mariefred och fortsatte med båt till Björkö och världsarvet Birka. Det var första gången. Värt en dagsutflykt, dock ska man inte förvänta sig något massivt vikingaståhej på plats. Low key och vackert.

Båtresan tar en timme och en kvart från Mariefred med Strömma. T/r kostar cirka 350 inklusive biljett till museet.

De gräsbeklädda kullarna, I Love it. Jag blev trackad för mina låga DocMartens men jag har inga andra bra skor som är värdiga att bära utanför torpet. Måste åtgärda detta.

A vid Ansgars kors på berget.

Vi hann inte bada så efter att ha käkat i Eskilstuna på vägen hem stannade vi till vid västra Sörmlands bästa strand och kylde ner oss i sjön. Jag och barnen var ensamma där tills en epa-traktor med tre ynglingar kom och förstörde friden. Nej, det gjorde de inte. De var sin åldersgrupp trogen och gick direkt upp på klipporna.

Tre andra bra saker idag

Jag har som ambition att hålla ungarna borta från mobilen och soffan hela dagen. Det är en mycket krävande uppgift men frånsett några korta avsteg från planen ser det ut att gå vägen. Först cykeltur till affären. Sedan laga lunch. Nu bakar vi och efter det hjälpa kompis att flytta. Dessutom körde jag upp dem tidigt i morse för att få lite vuxentid på kvällen (läs tidig natt). Semester är inte alls samma sak som avslappning.

Hjälp mig med alla mina bloggar? Hur ska jag göra?

Jag lyssnade på @jemostromMicro Monday i dag. Det var intressant. Det är något speciellt med oss svenskar och hur glada vi blir för att någon av oss får uppmärksamhet overseas.

Jag har inte varit länge på Micro.blog (och inte heller länge på internet jämfört med @jemostrom) men jag har provat en jävla massa olika bloggverktyg innan dess och ett av mina problem är att jag har så svårt att välja en och sedan hålla mig till den. Jag skulle vilja att jag verkligen fastnade för Micro.blog och bestämde mig för att det är här jag ska ha min egna plats på internet, men jag vet att det är alldeles för tidigt att lova något sådant.

Roligt med Micro.blog är dock att det faktiskt verkar vara ett community där folk är intresserade av och välvilligt inställda till varandra. Som ett Twitter för lite bohemiska akademiker typ.

Och det var kul att få lyssna på @jemostrom som sagt.

Ni andra som också har flera olika domäner och kanske använder olika tjänster, vad har ni för tips till mig? Jag har en blogg på svenska på Posthaven, en gammal (men inte släckt) på Blogger och så den här på Micro.blog.

Tidigare har jag också haft en blogg på Write.as (en tjänst som jag verkligen gillar) samt en på Postach.io då jag tidigare verkligen använde Evernote i högre grad än i dag. Hur ska jag tänka kring det här? Ska jag låta en blogg vara för arbetsrelaterade saker och en för allt det andra? Ska jag ha andreasjennische.se som en slags kontaktsida och bara blogga här? Vad säger ni?

Race report: Så var det att köra Västerås swimrun

För det första så är det ett mycket vackert lopp som utgår från Björnö friluftsområde i Västerås. För det andra är det jobbigare än vad det ser ut på papper. Inte löpningen, den är lätt och mestadels flack. Undantaget är passagen som ringlar sig upp på baksidan av en gammal skidbacke. Den biten är lika brant som Hammarbybacken, fast inte alls lika lång. Simningen däremot är jobbig. Två sträckor är riktigt långa med mina mått mätt, 650 respektive 550 meter. Dessutom var det betydligt vågigare än jag räknat med. Att simma i vågor är något helt annat än i en stilla sjö som bekant. På inrådan från min teammate Per, en helt ny bekantskap och en mer erfaren person på swimrun, lånade jag ett par handpadlar av honom. Jag har testat det förut men inte tyckt om den extra påfrestningen på axlarna. Men okej, sa jag och trädde på de rosa plastassietterna på mina händer. Det gick bättre än väntat, kanske fick jag lite extra skjuts, men jävlar vad trött jag blev i armarna. Per var dessutom en riktigt duktig simmare, stark och snabb, och jag hamnade efter hur hårt jag än slet. Jag måste helt enkelt träna lite mer simning om jag ska hålla på med swimrun, det gör väldigt stor skillnad på tiden (och upplevelsen) om du tappar på varje simsträcka. På uppsidan har vi löpningen. Där har mina korta men frekventa turer till och från jobbet gett resultat. Att springa drygt 15 kilometer under dagens lopp var inga som helst problem. Där var jag lätt i steget.

Sammanfattning: Jag har haft en kul lördag.

Västerås swimrun i punktform

Publiken

Liten men entusiastisk

Medaljen

Ingen. Däremot en träningströja. Och nummerlinnet fick man behålla.

Målgångssnacks

Bananer, bullar, bärs (alkoholfri Erdinger). Jag hade gärna ätit något som inte var sött men plus för ölen.

Stämning

Trevlig och familjär. Omklädning på gräsmattan och väskförvaring i en grillstuga!

Klasser

Par i herrar, par i damer, mixade lag och solo.

Vädret

Strålande sol och runt 20 grader i vattnet. Varken jag eller Per körde med våtdräkt. Han hade swimpants med lite extra flytkraft, jag körde som jag gjorde i Katrineholm. Vanliga shorts och löparskor. En konsekvens av att vi bar nummerlinnet direkt på bar överkropp var att bröstvårtorna fick sig en redig omgång. Halvvägs in i loppet började det svida, i mål blödde det.

Resultatet

Vi kom i mål på 2:55:37. En knapp timme efter vinnarna men långt ifrån sist. Tre timmar är lång tid men när man väl håller på känns det inte så. Se alla resultat här.

Jag och Per en stund före start.

Fyra böcker jag läst den här sommaren

I love Dick av Chris Kraus.

Konstnären Chris i USA blir blixtförälskad i den svala teoretikern Dick och gör honom omedelbart till sin musa, trots att objektet inte besvarar uppmärksamheten. Ett omfattande brevskrivande tar vid, fyllt av tunga kärleksförklaringar och intellektuella utflykter i konstvärlden där förbisedda konstkvinnor ges stort utrymme. Sedan kommer schizofrenin in i bilden. Men vem är egentligen sjuk? Märklig och drabbande på skruvat sätt. Absolut läsvärd.

Vegetarianen av Han Kang

Patriarkal kultur i Sydkorea skildrad genom det tvång och begränsning som en ung kvinna upplever i sin vardag. Men en dag gör hon stilla uppror genom att sluta äta kött vilket sätter igång en kedja av händelser som påverkar hela hennes släkt i grunden. Drömskt berättad tragedi. Mycket bra.

Separationen av Katie Katamura

Min favoritgren inom prosan är äktenskapsromaner. Jag älskar berättelse om kämpande makar, dåliga makar, makar som ger upp och hittar tillbaka – alla varianter. Jag kan inte låta bli att uppslukas av böcker som problematiserar och djupdyker i tvåsamheten och äktenskapet. Ännu mer intressant blir det om din man/fru/partner läser samma bok så att ni kan prata om den efteråt.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

Jag är efter som läst den här först nu men den var lika bra för det. En vän dör. Men hur och varför och vad var det egentligen som hände tiden före dödsfallet? Och går det att få en enhetlig bild av person och ett händelseförlopp när så många bjuds in för att ge sin version? En pärla till roman. Den största behållningen är Khemiris förmåga att beskriva detaljerna som ger absolut igenkänning och placerar läsaren just där just då. 📚

Suger musten ur de sista dagarnas semester

Det är något djupt vemodigt över sista veckans semester. Hur mycket solen än skiner och hur varmt det än är i vattnet fortfarande så andas allt uppbrott, hemfärd och tillbaka till vardagen. Det är folktomt nere vid stranden, ungarna börjar få svårare att hitta på saker och tankarna rusar helt tiden iväg till jobbet trots att jag inte måste tänka på det än. I väntan på det oundvikliga lutar jag mig tillbaka i solstolen, vänder ansiktet mot solen och minns allt kul som hänt de senaste veckorna.

Så var det att springsimma Katrineholm swimrun 2019 – race report

Först slår vi fast att det här är ett lopp som är värt att springa enbart för den Raw cut-tillverkade medaljen efteråt. Den är sjukt stilig varje år och den här varianten var snyggast hittills. Det är det lilla Löddeköpingbaserade företaget Raw cut studio) som specialiserat sig på medaljer och priser av trä och designen är unik för varje lopp. Roligt att gänget bakom Katrineholm swimrun hållit fast vid samarbetet.

Ett annat skäl att springa det här loppet är att det är småskaligt och familjärt och samtidigt öppet för alla. Det är ett jävla trevligt arrangemang helt enkelt. Här ställer både elit, glada motionärer och totala nybörjare upp och alla möts av en mycket peppande publik. En instruktion innan start kan låta så här:

”När ni hoppar i första simningen kommer ni inte att se vart ni ska upp. Men det är bara att ta sikte på det gula huset på andra sidan”.

Eller så här:

”Alldeles i början kommer det ligga fyra stora stenar över vägen. Vi har ställt fyra barn på dem men gula västar. Spring inte in i vare sig barnen eller stenarna”.

Ni fattar. Det är en bra ton i hela upplägget.
Årets prestation för lag Pepparkällan och Rökärr byggde på glädje. Jag hade riktigt roligt ute på banan. Löpningen kändes helt okej och för en gångs skull kände jag mig helt bekväm med simningen. Min teammate, supercoachen Daniel ”Dala” Eriksson (som fick mig att testa swimrun för två år sedan) gjorde en otroligt stark insats med tanke på att han inte sprungit mer än några kilometer i sträck på hela året på grund av en strulande vad. Fast det märktes ju knappt. Hans grundkondition och löpsteg tillhör en annan sort. Simningen tog emot lite för honom den här gången men det var inte mer än rätt att jag fick dra honom lite med tanke på att det alltid annars är tvärtom. Inför sista simningen gick hans simglasögon sönder men det stoppades oss inte! Jag lånade ut mina och knep ihop ögonen lite när det krävdes. Jag var lite rädd att tappa kontaktlinserna men det gick fint. Banan var lite annorlunda i år jämfört med tidigare och jag tyckte den var roligare och vackrare nu än förr, särskilt löpsträckorna. Och vilken support från publiken! Det stod små folksamlingar på de mest otippade ställen längs banan och hejade. Mest hejade alla på Dala. Han har blivit en lokalkändis i och med sitt engagemang i Julita triathlon och för sina gedigna insatser som hälsocoach och träningsinstruktör i trakten. Han är värd alla hyllningar.

Stort tack till alla arrangörer till ännu en fin tävling. Och störst tack till Dala.

Vann gjorde elitduon @team_simployer
Jag och Dala placerade oss på plats 23 (av 71) på tiden 1 timme 32 minuter och 29 sekunder. Vi kom i mål lite drygt 24 minuter efter vinnarna. Det är vi stolta glada för. Här kan du kika på alla resultat.

Imorgon smäller det – dags för Katrineholm Swimrun

Imorgon söndag är det dags för den årliga drabbningen i Djulösjön, då jag och den mäktiga Daniel Eriksson teamar upp för Katrineholm swimrun. Det blir tufft och jobbigt. Sist vi tränade var på samma tävling för ett år sedan. Den här gången har vi inte ens försökt ge oss på en generalrepetition. Men start blir det och bara det är något att vara glad för. Ett tag hängde hela grejen löst på grund av en strulande vad men för ett par dagar sedan kom det glädjande beskedet på sms: vi kör. Jag är mycket peppad trots brist på gemensamma förberedelser. Det roliga är att få köra ihop med Daniel. Arrangemanget är genomtrevligt och som den supercoach Daniel är brukar det alltid hända något när vi väl passerat startlinjen. En känsla av att ha extrakrafter. Kom gärna och heja. Startskottet går klockan 14 från Stora Djulö. Alla detaljer här.

Så här kändes efter loppet för ett år sedan.